Under helgen har jag fiskat kräftor med min far i utloppet av Österdalälven. Ett tjugotal av godkänd storlek blev resultatet. Ett blygsamt resultat, men så var det också hård konkurrens om kräftorna. Det är sällan man ser så mycket fiskerelaterad action. Skulle vara när det rymde leksandsregnbågar sist, då.

Kräftfisket i Djurås är rena rama folkfesten. Det var så många burflöten i vattnet att båten Lisskulla inte kunde köra in på sin vanliga position under bron i Djurås. Den låg istället vid Mjälgen. Båten gick för övrigt på grund utanför Ängsholn under helgen, men det ska tydligen inte ha berott på att den väjde för kräftburar - vilket man kunde tro.

Helgen innan var det tydligen tre gånger så många burar ute, rapporterar de som fiskade då. Hur kommer det sig att just kräftfisket drar så mycket folk? Av flera anledningar, tänker jag: Fisket är begränsat (två helger på hela året), det är lättillgängligt (bara att kolla burar - passar alla åldrar), och så den så viktiga spänningen. Allt som innefattar nattarbete med ficklampa är väl spännande på sitt vis...

För mig är kräftfiske nostalgi. När jag var liten brukade vi fiska i Gimmen. Det började tidigt på dagen med att någon som var ledig av någon anledning åkte ut och ockuperade en ö. Det var nämligen många andra som också ville ockupera öar, så det gällde att vara först. Ockupanterna fördrev tiden med att tälja pinnar och karva fisk. Kräftbetet fästes sedan på pinnar som stacks ner runt ön. En del av det lades också i burar. På eftermiddagen anslöt sedan resten av teamet med håvar, mat, snacks och annat kul.

Det där med burar var inte lika kul som fisket runt ön. Det var oslagbart att gå runt i mörkret med håv och ficklampa för att se om någon kräfta lockats in till pinnarna. Jag minns tydligt känslan i kroppen när det rörde sig där nere bland stenarna. Pirret och hjärtat som slog ett extra slag. Det gällde att överkomma darrigheten och smyga ner håven bakom kräftan, för att sedan dra den framåt. Gick det bra sprätte kräftan iväg rakt in i håven. Gick det dåligt försvann den kloförsedda gestalten ner bland stenar och pinnar.

Då, liksom nu, innebar kräftfisket gemenskap och lagarbete. Det höjde festligheterna - när kräftorna äts - en extra nivå.