Furudal kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Hit åkte jag och morfar i flera år, till en otillgänglig myrsjö där det mest fanns bäcköring. Men, ovanligt för de små sjöarna runt Furudal, det fanns ingen abborre där.

Vägen till sjön var en historia för sig. Rätt bra till en början, men senare skumpig och eländig med stora stenar dolda i mittfårans höga gräs. "Jeevlarrrr!" brukade morfar utbrista när det small till i underredet. Det gällde även att komma ihåg alla små avtagsvägar och korsningar som ledde till sjön, som nog är rätt okänd även bland ortsbefolkningen. Och bommen, som stod öppen - för det mesta.

En gång stod bommen inte öppen. Morfar och en kamrat hade varit till sjön, och en man som var rädd för inbrottstjuvar i sommarstugan hade stängt för den. När de två fiskarna var på väg hem på kvällen blev det stopp. Ingen chans att åka förbi bommen, och inga verktyg för att oskadliggöra låset. De två herrarna fick vackert gå närmare en mil in till bebyggelsen och be om hjälp. Kamraten hade nyligen genomgått en bypass-operation, men nöden har ingen lag. Händelsen uppmärksammades i bygden och ledde till förbud mot låsta bommar, samt gratis fiske i ett helt år för fiskekamraterna.

Sjön låg vid en liten vändplan, där vi brukade ställa bilen. Här fanns också möjlighet till korvgrillning, vilket vi ofta ägnade oss åt. Från parkeringen gick en liten stig in mot sjön, och dess småsyskon - en liten som den hade underjordisk förbindelse med. Doften av ljung, dy och sjövatten - bara tanken gör mig harmonisk.

När vi anlände till sjön gällde det att vara tyst och försiktig. Gungningar i marken och slammer skrämde iväg de skygga bäcköringarna. En bit från sjön ställdes packningen ner och det maskades på. "Tvi mack, ta en feting!" frustade morfar och spottade på masken. Om vi lyckades smyga ut metspöna tyst vankades det alltid en bumling rätt omgående. Därefter var allt stilla ett tag. Runt åtta hekto vägde den största som drogs upp under min tid, men morfar pratade om ännu större fisk. Här fanns inte bara bäcköring, utan även rester av inplanterad kanadaröding, som ska ha skett under några år på 1940-talet. Ibland fick vi upp någon sådan. Frågan är om den hade blandat sig med bäcköringen, eller om stammen fortplantade sig och levde vid sidan av den.

Vi brukade gå bort till en bäck, som rinner in i sjön. Med oss varsitt tremetersmetspö med endast lina och maskförsedd krok. Smygande i den snåriga skogen, över stenar och genom buskage. Granris och spindelväv i ansiktet. Utan att fastna i terrängen med spöt. Vid en lockande "hölja", lite stillsammare vatten och lite djupare, smögs kroken i. Ofta small det direkt, och fiskar mellan ett och fyra hekto kunde landas. Spänningen var total. Ibland hörde jag morfar svära inifrån skogen, och ibland hörde han nog mig. Bottennapp, fast i grenar, kullerbyttor, foten ner i ett blöthål och så alla dessa mygg - ja, det var mycket som testade humöret. Men vi utsatte oss villigt för allt det där i jakten på den skygga bäcköringen. Här inne i trollskogen såg jag en gång en björn. Den hoppade över bäcken blott 20 meter bort. Jag hann varken bli förvånad, känna mig lyckligt lottad, eller bli rädd. Senare kollade vi spåren, och mycket riktigt kom de från en björn.

Nu var det några år sedan jag var vid vår sjö i Furudal. Min fiskekamrat gick bort 2010, och sedan dess är inget sig likt. Men jag vet att jag kommer att återvända. Kanske i sommar. Inte för att jag glömt känslan av att sitta på en ryggsäck med en svag bris i ansiktet, den friska doften av myr, synen av en blå himmel med oändlig grön barrskog så långt ögat kan se. Jag återvänder för att få nya minnen, och för att de gamla bäst återupplevs på plats.

Min morfar Erik Forslund vid vår sjö i Furudal. Bilden är tagen i juni 2007.