Denna artikel är hämtad ur boken Det Gamla Floda av Edvard Robert Gummerus, 1970.

T

ill socknens mest traditionsrika och i forna tider säkerligen också mest givande näringsfång hörde laxfisket i älven, först och främst i den s. k. Flokarlsfåran i Stopforsen i Mockfjärd, ett namn som vittnar om gammal hävd. Om detta fiske, som bör ha bedrivits med permanenta laxgårdar, laxpator eller vad man skall kalla dem, stod striden ofta het mellan Flofolket och inbyggarna i det senare Mockfjärd. Dombreven om detta fiske bevaras i Riksarkivet och hör till de allra äldsta dokumenten, som berör Floda socken.
Det äldre av dessa dombrev är från 1550, och däri heter det (stavningen är moderniserad):

"Om ett fiske att höra till Möcklefierd i Gange Sockn."

F

ör alla de Gode Män detta Brev händer förekomma Bekännes jag Jöns Persson på Ryssholen tillskickad Domare över Bergslagen och Dala av Stormäktig Furste Herr Gustav Konung till Sverige Min Aller nådigaste Herre, och veterligt gör med detta mitt närvarande öppna brev av Åren efter Guds hörd Femtonhundrade på Femtionde då var Jag med dessa efterskrivna på ena Landssyn emellan Floda sockens Bönder och Möcklefjärds byggare i Gagnefs socken uti ärlig Svens fören Jönsson Fogdens närvaro, uti så måtto, att efter det Möcklefjärds byggare hade ett gammalt brev som Ingevall Djeken fordom underlagman över Västmanland och Dala uti Olof Tyrelssons Fogdens i Dala och Ingel Tornessons Domarens i Dala närvaro givit Anno Domini Tusende Trehundrade åttatio på Sjätte, så lydande att dessa Syne Herrar med ena Landssyn på detta fisket gångit hade och med all Rannsakat igenom gånget att Möcklefjärds byggare äre rätte till Det fisket och till den dag med all rätt njutit hade sedan stadfäst den Synen med deras brev, efter Det Brevs Lydelse och dessa Synemän ingen rätt funno annan än den förra utledd var, Dömde Jag Möcklefjärds byggarom till allas deras gamla förhävd att nyttja, bruka och behålla med deras efterkommandom evärdeliga att äga med sådana förord att de skola Årligen Kronone göra (erlägga) en halv tunna Lax förbjudandes här med allom utsocknens eller insocknens något förfång att göra efter denna Dag vid var lera Fyrtio marker (böter) om de vela med någon åverkan deras fiske onyttigt att göra efter som föreskrivits i Konungs balken och Tre marker för min Häradsdom Desse äro faste (vittnena) som då på synen var av (från) Tuna Socken Matts Olsson i Boberg, Peder Larsson i Raglarehy, Hans Helingersson i Roma, Grudde Olof i Hetse (?), Olof Persson i Fröstensboda, Matts Olsson i Nordanåker, Nils Söder i Anundsberg, Lasse Färjkarl, Nils Persson i Bässne och Anders Larsson ibidem Av Lexands Socken Lasse Jönsson i Tibbele och Erik Persson ibidem Till yttermera visso och högre förvarning Trycker jag veterligen mitt Insegel på Ryggen å detta Brev, som givet och skrivet är År Dag och Stad som föreskrivet ståndar."

S

å viktigt ansågs alltså 1550 detta laxfiske att själva Kronan som regale betingade sig en halvtunna årligen av fisket. När det sedan upphörde att vara givande är oss inte bekant, men ännu under förra hälften av 1800-talet sätter det vissa spår i sockenstämrnoprotokollen. Den 29 januari 1832 var det sålunda i sockenstämman fråga om "Rätt till laxfiske i Flokarlsfåran i Stopforsen". Den 13 juni 1847 var frågan åter uppe, men då hette det att "Ingen spekulant anmälde sig till arrendet av laxfisket i Flodkarlsfåran i Stopforsen som i 12 år innehafts av prosten Schultzberg i Leksand". Därmed synes laxen för
svinna ur socknens fauna och historia — utom som ren undantagsföreteelse.
Fisken spelade förr, då det var mera givande, en större roll än nu i försörjningen. Jakt och fiske gav sovel till brödet åt sådana ensittare som den mångomtalade "Gravtjärngubben", Skräddar Gustav, och det berättas att han hade stugväggen full av uppfläkta (och saltade) gäddor, som bereddes till torrfisk i solen.