Gagnef Fiske

Sportfiske i Gagnefs kommun

Denna artikel är hämtad ur boken Det Gamla Floda av Edvard Robert Gummerus, 1970.

lax

T

ill socknens mest traditionsrika och i forna tider säkerligen också mest givande näringsfång hörde laxfisket i älven, först och främst i den s. k. Flokarlsfåran i Stopforsen i Mockfjärd, ett namn som vittnar om gammal hävd. Om detta fiske, som bör ha bedrivits med permanenta laxgårdar, laxpator eller vad man skall kalla dem, stod striden ofta het mellan Flofolket och inbyggarna i det senare Mockfjärd. Dombreven om detta fiske bevaras i Riksarkivet och hör till de allra äldsta dokumenten, som berör Floda socken.
Det äldre av dessa dombrev är från 1550, och däri heter det (stavningen är moderniserad):

"Om ett fiske att höra till Möcklefierd i Gange Sockn."

F

ör alla de Gode Män detta Brev händer förekomma Bekännes jag Jöns Persson på Ryssholen tillskickad Domare över Bergslagen och Dala av Stormäktig Furste Herr Gustav Konung till Sverige Min Aller nådigaste Herre, och veterligt gör med detta mitt närvarande öppna brev av Åren efter Guds hörd Femtonhundrade på Femtionde då var Jag med dessa efterskrivna på ena Landssyn emellan Floda sockens Bönder och Möcklefjärds byggare i Gagnefs socken uti ärlig Svens fören Jönsson Fogdens närvaro, uti så måtto, att efter det Möcklefjärds byggare hade ett gammalt brev som Ingevall Djeken fordom underlagman över Västmanland och Dala uti Olof Tyrelssons Fogdens i Dala och Ingel Tornessons Domarens i Dala närvaro givit Anno Domini Tusende Trehundrade åttatio på Sjätte, så lydande att dessa Syne Herrar med ena Landssyn på detta fisket gångit hade och med all Rannsakat igenom gånget att Möcklefjärds byggare äre rätte till Det fisket och till den dag med all rätt njutit hade sedan stadfäst den Synen med deras brev, efter Det Brevs Lydelse och dessa Synemän ingen rätt funno annan än den förra utledd var, Dömde Jag Möcklefjärds byggarom till allas deras gamla förhävd att nyttja, bruka och behålla med deras efterkommandom evärdeliga att äga med sådana förord att de skola Årligen Kronone göra (erlägga) en halv tunna Lax förbjudandes här med allom utsocknens eller insocknens något förfång att göra efter denna Dag vid var lera Fyrtio marker (böter) om de vela med någon åverkan deras fiske onyttigt att göra efter som föreskrivits i Konungs balken och Tre marker för min Häradsdom Desse äro faste (vittnena) som då på synen var av (från) Tuna Socken Matts Olsson i Boberg, Peder Larsson i Raglarehy, Hans Helingersson i Roma, Grudde Olof i Hetse (?), Olof Persson i Fröstensboda, Matts Olsson i Nordanåker, Nils Söder i Anundsberg, Lasse Färjkarl, Nils Persson i Bässne och Anders Larsson ibidem Av Lexands Socken Lasse Jönsson i Tibbele och Erik Persson ibidem Till yttermera visso och högre förvarning Trycker jag veterligen mitt Insegel på Ryggen å detta Brev, som givet och skrivet är År Dag och Stad som föreskrivet ståndar."

S

å viktigt ansågs alltså 1550 detta laxfiske att själva Kronan som regale betingade sig en halvtunna årligen av fisket. När det sedan upphörde att vara givande är oss inte bekant, men ännu under förra hälften av 1800-talet sätter det vissa spår i sockenstämrnoprotokollen. Den 29 januari 1832 var det sålunda i sockenstämman fråga om "Rätt till laxfiske i Flokarlsfåran i Stopforsen". Den 13 juni 1847 var frågan åter uppe, men då hette det att "Ingen spekulant anmälde sig till arrendet av laxfisket i Flodkarlsfåran i Stopforsen som i 12 år innehafts av prosten Schultzberg i Leksand". Därmed synes laxen för
svinna ur socknens fauna och historia — utom som ren undantagsföreteelse.
Fisken spelade förr, då det var mera givande, en större roll än nu i försörjningen. Jakt och fiske gav sovel till brödet åt sådana ensittare som den mångomtalade "Gravtjärngubben", Skräddar Gustav, och det berättas att han hade stugväggen full av uppfläkta (och saltade) gäddor, som bereddes till torrfisk i solen.






Denna artikel är hämtad ur boken Det Gamla Floda av Edvard Robert Gummerus 1970.

O

m någon verkligt alarmerande minskning av fågellivet kanske inte kan skönjas, så är i stället minskningen av fisktillgången i socknens sjöar och vattendrag ganska påfallande. Att det finns för lite fisk och för många fiskare är en allmän iakttagelse. En sedan länge verksam orsak till detta har redan nämnts, nämligen flottningen, men till ännu större skada för fiskebeståndet är säkerligen den periodiska höjningen och sänkningen av sjöarna. En framstående fackman säger därom:
"Vattenståndet höjes då ofta en eller ett par meter över den normala hög- vattengränsen. Å andra sidan tappar man under den tid då nederbörden ej räcker till ... I regel tappar man då mer än vad som varit fallet under naturliga förhållanden, möjliggjort av att rensningar och grävningar företagits i utloppen. För fiskens del kan detta bli mindre fördelaktigt ... Ej minst viktigt i detta sammanhang är att de stora vattenståndsvariationerna omlagra bottensedimenten. När sänkningen sker komma vågor och strömmar av gyttja och dy på större djup än vad som är normalt. Slammet föres då ut och kan sedan avsättas exempelvis över grusbottnar, som varit goda liklekplatser. Dessa blir härigenom oanvänbara".
Fiskets ekonomiska betydelse i socknen är ej stor, men det är inte detta, som är huvudsaken, utan det alldeles förbisedda faktum att varje sjöreglering betyder ett ingrepp, vilket ofrånkomligen rubbar jämnvikten i hela naturlandskapet; skador och olägenheter måste ses ur helhetens synpunkt, och då rör det sig, ekonomiskt, om helt andra belopp än husbehovsfiskets värde — och de skadestånd, som brukar beviljas. Då utvecklingen synbarligen inte står att hejda och man kan frukta att vattnen i socknen blir "reglerade", som det heter, vore det skäl att koncentrera fiskodling och fiskevård till sådana vatten, som får förbli orörda, att där hålla efter eller utrota ogräsfisken samt inplantera och pröva nya fisksorter   med hänsyn, givetvis, till de olika vattnens karaktär (och fastän fiskodlingens resultat, av allt att döma är överskattade). Både med tanke på att socknen har så många vatten och i betraktande av de fångster, som fordom gjordes i dem, kan fisketillgången numera i alla händelser anses onormalt liten. Därtill kommer att särskilt vinterfisket, antagligen, kan verka förödande och tar formen av rovfiske, till uppenbart förfång för sockentiorna själva, när det bedrivs i stor omfattning av folk från andra trakter — som ej ens bidrar till fiskevården genom att lösa fiskekort. Man har hört talas om utsocknes folk, som fraktat bort hela lass med fisk till avsalu.
Laxöring och harr förekommer ännu i älven, men tämligen sparsamt. Öring finns eller fanns dessutom i en del småtjärnar uppåt Leksands rå, i Kläbergsån, i Björnbergsån, i Närsen, i Klarbäcken, i Örlaxtjärnarna i närheten av Bastuberget samt tämligen rikligt i Gräsån, där fisket dock är förbjudet. En fisk som helt kommit bort är den fina "röllan" eller rödingen, vilken enligt Forsslund togs på utter- bräde i Opp-Ejen, den stora skogssjön strax norr om sockenrået på Leksandsskogen.

D

it var Frimodigs gubbe i Björbo (han hette Lars och kallades också Björ Lasse, men tyckte inte om det). Han var en ivrig fiskare, säger Mattes Annas Olar. "Varenda höst kring den 5 oktober, då lekt' döm (röllorna) i OppEjen; sen släppt döm i giiddå å då vart ä slut på döm", berättar den duktige fiskaren Gossas far i Holsåker.
Gädda och abborre, även den senare ibland av stora dimensioner, när den tages på pimpel, finns i nästan alla socknens vatten, dir dock abborrarna flerstädes är s. k. "tusenbröder" och har karaktären av ogräsfisk. Sak samma gäller mörten, som i älven kan bli mycket stor, men mest användes till bete. En fisk med gammal tradition i socknen är siklöjan som leker i isläggningen och då tages på nät, särskilt i Flosjön där den givit rikliga fångster. I Dammsjön, Björbo Kvarnsjön och flera andra vatten förekommer braxen, som antagligen stiger upp från älven och fångas i nät under lektiden om våren. I Närsen kan man ta fisken i 6-varvsnät, medan det i Flosjön skall vara 9- varvsnät, säger Gossas far. Girsen eller snorgirsen, i socknen ibland kallad "snörpäls", finns också här och där. Till socknens fiskrikaste vatten hör Lövsjön, sannolikt för att den är fredad för utomstående; i den finns, förutom gädda, abborre, mört och kanske siklöja, även lake samt antagligen ål. Den senare finns också i älven.

Elritsa eller "kvidd' finns mångenstädes i bäckar och småtjärnar, på av gammalt kända ställen, •och begagnas som betesfisk, varvid den tages med sänkhåv eller i butelj; den är en s. k. skinnfisk och f.ö. ätlig. I de små Bubergstjärnarna uppe i Skärklacken, i Källingstjärn vid Salå station samt i en del andra tjärnar finns rudor, vilka antagligen utplanterats, ovisst när och av vem. Kräftor har förekommit mer eller mindre i Fäna, i Björbo Kvarnsjön, i Närsen, i Kvarnsjön, i älven, i Gräsån och Lövsjön samt tämligen rikligt i Noret, där kräft-fisket varit ett ganska givande evenemang innan kräftpesten gjorde slut på det. Kräftan är inte inhemsk i socknen, utan har inplanterats av Anders Larsson och P. Larsson eller spritt sig hit på 1800-talet, om man på Floda kan tillämpa en uppgift hos Craelius från grannsocknen Nås "Kräftor finns i Haga ån, dit de blivit planterade, och där de trivs rätt väl." I älven förekommer slutligen den form av nejonöga, som i socknen kallas 'Ingå!" och, troligen, sparsamt flodmusslan — besläktad med sötvattenssnäckan, vilken finns i sjöarna.*

En mindre känd och rätt egenartad fisk är den s.k. stävtingen eller strävlingen, som omnämnes bl.a. av Arosenius och förekommer i flera av socknens vatten, till ex. i Olsen. Den är mera be­kant under namnet stäm (Leuciscus grislagine), den har gula ögon och påminner mycket om mörten, vars släkte den tillhör samt påträffas i Dalälvens vattensystem.

"Gagnsfluggur", "fluggunor" eller riksspråkliga "gagnefsflugor". Vilken gagnsing har väl inte fått sig en gliring om flugor från utsocknes någon gång? Det retstickorna inte vet om är att den förmodade förolämpningen egentligen bör tolkas som en komplimang. Gagnsflugan var inget annat än en rikskänd och erkänt effektiv laxfluga!

Gagnsingar sägs vara snåla, och flugor tycker om dynga. Någonstans där tycks finnas en koppling. Men det spåret är felaktigt. En mer sannolik och genomtänkt teori går ut på att det förr i världen fanns gott om kor i Gagnefs kommun, och att dessa kor drog till sig flugor. Även den ska dock vara osann.

Under kursämnet Lokalhistoria - Dalarnas natur och kultur, som erbjöds på Komvux i Mockfjärd för 10-20 år sedan togs frågan om gagnsfluggu upp. En av eleverna, Astrid Bergström, intervjuade riksspelmannen Elvira Classon om gamla tider. Elvira brukade samtala om det förgångna med sin morfar, Jönses Per Andersson, som föddes år 1838 i Svedjan. Jönses Per ska, bland mycket annat, ha berättat om det här med fluggunan.

Enligt Jönses Per Andersson ska den mest sannolika förklaringen till det slitstarka begreppet gagnsfluggu ha sitt ursprung i bygden under 1700-talet. En okänd flugbindare ska då ha lyckats konstruera en fiskefluga som var så effektiv att den blev känd över hela landet. Alla fiskeintresserade lär ha frågat efter "Gagnefsflugan". Värt att betänka är att kommunikationerna på den tiden var ytterst sparsmakade. Att en företeelse fått samtida riksspridning kan bara ha berott på att det rört sig om något verkligt anmärkningsvärt. Det var främst lax som nappade på Gagnefsflugan. De vandrade upp i Dalälven, men stoppades av kraftverk som byggdes i mitten av 1800-talet. Hur flugan såg ut är det i dag ingen som vet.


Gagnsfluga, Framtagen och bunden av Janne Ekroot & Göran Gustafsson.

När det byggdes rondeller i Djurås för ett antal år sedan föreslogs ett gul och röd fluga, samma som kommunvapnet, som utsmyckning. Valet föll dock på en husfluga. Med tanke på historien om den rikskända fiskeflugan, och det faktum att fiskeintresset är stort i kommunen, hade det möjligen varit mer passande med krokförsedd fluga.

Värt att notera: Det finns en demensförening i kommunen som heter Gagnefsflugan.