Gagnef Fiske
Sportfiske i Gagnefs kommun
Perca perca
{artzoomin smallImage="/images/fiskarter/abborre.jpg,/images/fiskarter/abborre2.jpg" bigImage="/images/fiskarter/big_abborre.jpg,/images/fiskarter/big_abborre2.jpg" tinyImage="/images/fiskarter/t_abborre.jpg,/images/fiskarter/t_abborre2.jpg" title="Abborre" adjustX="5" adjustY="-105" zoomWidth="420" zoomHeight="300"/}
För muspekaren över bilden för att förstora upp den. (Abborrarna tagna i Gagnefs kommun 2010 av Petter Eriksson, Gagnef)
Den gröna abborren är lätt att känna igen.
De mörka banden som pryder sidorna samt de röda buk- och analfenorna är karaktäristiska. Buken är gul-vit. Färgen skiftar beroende på i vilket vatten abborren lever, de kan vara ljust gröna eller nästan svarta. Ryggfenorna är mycket vassa och lätta att sticka sig på. Fjällen på abborren är skarpa och ganska svåra att få bort. Abborren kan nå en vikt av 4,7 kg och bli 51 cm lång. Normalt blir den sällan över 0,5 kg i våra vatten och honan blir större än hannen.
Abborren finns i våra insjöar och i det bräckta vattnet i östersjökustens skärgård. Abborren blir stor i näringsrika sjöar men kan i sura och näringsfattiga vatten bilda täta bestånd av småvuxna "tusenbröder".
Leken sker på våren och då samlas abborrarna på grunt vatten där honorna lägger ett långt klibbigt band av rom bland vegetationen.
Som liten är abborren en stimfisk men äldre och större exemplar lever oftast ensamma. Köttet är magert. Abborren smakar som bäst när den väger under ett kilo. Skärgårdsborna äter abborren "byxad", ett bra sätt att filea all fisk som då får en byxliknande form och bli helt benfri! Abborren kan i rätter ersätta både sjötunga och andra plattfiskar.
Sportfiske: Vår vanligaste sportfisk tas på spinnfiske, mete, fluga mm.
Svenskt sportfiskerekord: 3,150 kg, Hällers Myr, Lysekil av Gary Wickins, Lysekil på en pirk med 2st maggots. 1985-03-09
Källa: Svenskt Fiske
Abborrvatten i Floda-Björbo Fiskevårdsområde
Se förekomst i Gagnef-Mockfjärds Fvo
|
ABBORRvatten i Gagnef-Mockfjärds Fiskevårdsområde
|
Esox lucius
Gäddan har en långsmal kropp med ryggfenan placerad långt ned mot stjärten och ett stort huvud med en väldig mun fylld av vassa tänder. Det är en kropp byggd för att jaga. Fisken är gulgrön med mörkare rygg och ljusare fläckar längs sidorna. Färgen varierar beroende på ålder, arv och var gäddan lever.
Gäddan kan väga upp till 34 kg och bli 1,5 m lång. Honorna blir betydligt större än hannarna. Vanligtvis ligger vikten på 1-4 kg i våra vatten.
Gäddan förekommer över hela landet i sjöar, åar och vid kusterna, undantaget för fjälltrakterna. Den håller gärna till i vassruggar och på grunt vatten invid stränderna. Även om den förekommer i varmare vatten uppsöker den gärna de svalaste delarna av våra sjöar under sommaren.
Gäddan är en rovfisk och lever nästan uteslutande av annan fisk, inte sällan av andra gäddor. Som regel står den väl gömd och lurpassar på sitt byte och gör ett häftigt utfall när bytet är tillräckligt nära. Under våren leker gäddan på grunt vatten, gärna på översvämmad mark. Man kan då se gäddfenor på "landbacken". Rommen är klibbig och kläcks efter ca 2 veckor. Ynglen har klibbkörtlar och sitter fästade vid vattenväxter medan de lever av gulesäcken tills de måste börja fånga byten. Gäddan är en betydande matfisk som smakar bäst vid 1-2,5 kilos vikt.
Bästa säsong är höst, vinter och vår. Fångstmetoden är nät, ryssjor och krok med långrev men yrkes- och husbehovsfisket efter gädda har minskat här i landet. En del av den gädda som trots allt fångas går på export ut i Europa. Gäddan har störst betydelse i Sverige som sportfisk.
Sportfiske:
En av våra pouläraste sportfiskar som kan tas på flera olika metoder. Mete med dött eller levande agn, spinnfiske, trolling, jerk, fluga är några populära metoder.
Svenskt sportfiskerekord:
19,340 kg, Norra Vättern av Torben Larsson, Kumla på en Nilsmaster vobbler. 1999-04-07 (betydligt större fisk har tagits men ej godkänts som rekord av olika anledningar)
Gäddvatten i Floda-Björbo Fiskevårdsområde
|
Gäddvatten i Gagnef-Mockfjärds Fiskevårdsområde
|
Thymallus thymallus
Känns lätt igen på den stora, höga ryggfenan, vilken liksom stjärtfenan skiftar i blågrått, purpur och lila. Kroppens färg varierar från silvergrått till mörk bronslyster. Harren har en svag doft av timjan. Längden kan i sällsynta fall uppgå till 69 cm (Kaitumjaure). Vikt i Sverige upp till 3-4 kg, i Finland 6,7 kg.
Utbredning:
Österut till Volgas övre vattensystem. Söderut till mellersta Frankrike, norra Italien, Donaus vattensystem och mellersta Ryssland.
Harren lever ofta i stim men varje fisk har ett eget område, som försvaras gentemot kamraterna, trots att uppträdandet i övrigt är kollektivt. Kan från ca 3 m djup på bottnen se på vattenytan flytande byten, som fångas effektivt trots stark ström. "Betar" mygg- och knottlarver på bottenstenar. Fångar även flygande insekter. Periodvis blir harrens jakt rentav intensiv. Strax före och under svärmningen av nattsländor, som markeras av deras dans tätt över vattenytan, ägnar sig harren åt fångst av nattsländelarver (husmaskar) och puppor nere på bottnen.
Harren livnär sig av både drivande och bottenlevande djur som plankton, insekter (framförallt husmaskar samt mygg- och knottlarver), snäckor, märlor, småfiskar, rom och yngel.
Sportfiske:
Mycket populär bland flugfiskare i forsar.
Svenskt sportfiskerekord:
2,850 kg, Harrejaure, Lappland av Per Renberg, Arvidsjaur på en Droppen spinnare. 1986-07-14
Övrigt
Gunnar Westrin, känd harrfiskare från Råneå i Lappland har satt ihop en harrtabell/harrskala som visar förhållandet mellan vikt och längd hos harr i strömmande vatten. Med tillstånd från Gunnar är tabellen här. Besök gärna Gunnar Westrins egen hemsida där det finns en hel del intressant information om fiske och miljövård. Gunnar Westrin - Fönstret mot norr.
| Vikt | Längd |
| 0,5 kg | 34 - 38 cm |
| 0,6 kg | 38 - 42 cm |
| 0,7 kg | 42 - 44 cm |
| 0,8 kg | 44 - 46 cm |
| 0,9 kg | 46 - 48 cm |
| 1,0 kg | 48 - 50 cm |
| 1,1 kg | 50 - 51 cm |
| 1,2 kg | 51 - 52 cm |
| 1,3 kg | 52 - 53 cm |
| 1,4 kg | 53 - 54 cm |
| 1,5 kg | 54 - 55 cm |
| 1,6 kg | 55 - 56 cm |
| 1,7 kg | 56 - 57 cm |
| 1,8 kg | 57 - 58 cm |
| 1,9 kg | 58 - 59 cm |
| 2,0 kg | 59 - 60 cm |
Harrvatten i Floda-Björbo Fiskevårdsområde
Se även förekomst i Gagnef-Mockfjärds Fvo
|
Harrvatten i Gagnef-Mockfjärds Fiskevårdsområde
|
Salmo trutta
Insjööring
Bäcköring
Öringen liknar laxen men har fler prickar. Den har precis som laxen den karaktäristiska fettfenan. Öringen är vanligtvis mindre än laxen och har en relativt kraftig stjärtspole. Öringen är silvrig med grön- eller brunaktig rygg, svarta och röda fläckar längs sidan, även nedanför sidolinjen och ofta en gulaktig undersida. Arten skiljer sig mycket i utseende och storlek från bestånd till bestånd men den kan väga upp till 50 kg och bli 110 cm lång. I våra vatten kan den nå en vikt av 15 kg.
Öringen påträffas över nästan hela Sverige i olika bestånd; havsöring, insjööring och bäcköring. Beroende på var de lever skiljer man på öringar som är havsvandrande eller lever i insjö respektive bäckar. De havsvandrande bestånden har, precis som laxen, kläckts i sötvatten och efter några år vandrat ut i havet.
När de sedan vuxit till sig återvandrar de till sin födelsebäck eller å för att leka. Rommen läggs på botten av grus och sten och kläcks följande vår. Till skillnad från laxen är öringen mindre benägen att lämna kusten. Öringen är en god matfisk och har ett lätt och fint kött, ofta rött. Leken sker under hösten då fisken vandrar upp i älvar, åar och vattendrag. Öringen är mycket värdefull både för sport- och yrkesfisket. Fiskas med garn, krok och i fiskfällor.
Sportfiske: En av våra populäraste sporfiskar för såväl flugfiskare som spinnfiskare och trolling i större vatten. Fantastiskt fiske kan upplevas under Vulgatakläckningen på flera platser i Gagnefs kommun.
Svenskt sportfiskerekord: 17,0 kg, Storsjön, Gällivare av Kurt Stenlund, Malmberget på en ABU-Killer. 1991-10-16
Källa. Svensk Fisk
Öringvatten i Floda-Björbo Fiskevårdsområde
Se även förekomst i Gagnef-Mockfjärds Fvo
|
Öringvatten i Gagnef-Mockfjärds Fiskevårdsområde
|
Coregonus lavaretus
Siken tillhör laxfiskarna men påminner om sill. Det är en långsträckt fisk med silvriga sidor, ljus buk och mörk rygg. Siken har en ganska liten mun med överbett, stjärtfenan är djupt kluven. På bakre delen av ryggen har den laxfiskarnas karaktäristiska fettfena.
I Sverige förekommer flera olika sikarter som kan vara svåra att skilja åt. De större sikarna, stor- och älvsik brukar väga 1-2 kg, men kan väga upp till 7-8 kg. Siken förekommer i så gott som hela landet i sjöar, älvar och längs syd- och ostkusten. Fisken går också upp i Öresund. Sik är en stimfisk, föredrar kallt vatten och förekommer gärna i stora djupa sjöar. Unga småfiskar silar plankton från vattnet innan de övergår till att äta bottendjur. Större sikar blir fisk-ätare. Leken sker gärna i rinnande vatten under hösten och tidigt på vintern. Rommen kläcks på våren och ynglen stannar kvar i ca ett år innan de vandrar ut till öppet vatten.
Sik är en delikatess som kan stekas, kokas, gravas, och rökas som andra laxfiskar. Däremot är sikarnas kött mindre fett och färgen är med några få undantag alltid vitt. Rommen används till kaviar.
Bästa fångstperiod är mars-september. Idag fångas sik främst med garn, ryssjor och krok.
Sportfiske: Populär bland specimenmetare där den tas på bottenmete, även flugfiske i samband med vulgatakläckningen är en bra metod. Kan lockas till platsen genom mäskning med maggots och sedan målmedveten satsning på samma plats för att vänja fisken vid matplatsen.
Svenskt sportfiskerekord: 5,394 kg, Skräbeån Kristianstads län av Allan Englund, Örkelljunga på mask/maggots. 1994-12-15.
Text källa: Svensk Fisk
Sikvatten i Floda-Björbo Fiskevårdsområde
Se även förekomst i Gagnef-Mockfjärds Fvo
|
Sikvatten i Gagnef-Mockfjärds Fiskevårdsområde
|
Carassius carassius
Liknar karpen, men kroppen är proportionellt mycket högre och skäggtömmar saknas. Arten har 2 tillväxttyper, som kallas sjöruda och dammruda. Den förra kan bli 45 cm och väga 3,5 kg (i Finland 64 cm resp 4,9 kg). Dammrudan kan bli 25 cm men är vanligen 15-20 cm. Utanför Norden är maximum för sjörudan 50 cm resp 5 kg.
Utbredning:
Österut genom Ryssland och Sibirien till Lena. Söderut till mellersta och sydöstra Frankrike, norra Italien, östra Jugoslavien, nordöstra Grekland, norra Turkiet, Georgien, Turkmenien, Afghanistan och Kina. Ett genom inplantering isolerat område i östra Spanien. Har sedan lång tid blivit inplanterad utanför det ursprungliga, naturliga utbredningsområdet, t ex i Norge och Frankrike.
Rudan är en av de minst pretentiösa och mest seglivade av alla Sveriges fiskar. Den trivs i såväl stillastående som rinnande vatten, i bräckvatten, större sjöar och grumliga torvgravar. Den är en varmvattensfisk men kan övervintra även i bottenfrusna gölar i lappmarkerna, genom att med nedsatta kroppsfunktioner ligga begravd i icke frusen gyttja. Den är också fenomenalt tolerant mot låga syrgashalter och föroreningar. Den är trög och stationär samt rota i botten eller i växtligheten efter föda. Den tillbringar vintern under en upp till 5,5 månader lång dvala nere i bottendyn.
Föda:
Hinnkräftor, vatteninsekter, maskar och ruttnande växtämnen. Livslängd över 40 år.
Sportfiske:
Mycket populär bland specimenmetare. Tas på mask, majs, maggots och partikelbeten av olika slag. Mäskning ger bäst resultat.
Svensk sportfiskerekord:
3,070 kg, Paviken Gotland av Rickard Linderot, Svedala på flötmete med brödkula. 2010-07-19
Källa: fiskbasen.se
Rudavatten i Floda-Björbo Fiskevårdsområde
Se även förekomst i Gagnef-Mockfjärds Fvo
|
Öringvatten i Gagnef-Mockfjärds Fiskevårdsområde
|
Tinca tinca
En bronsfärgad, säsongsvis sotsvart fisk med små, fina fjäll, grönaktiga fenor, en skäggtöm vid var mungipa och röda ögon. Ibland uppträder den i en gyllene varietet, s k guldsutare. Den kan bli 70 cm lång och nå 4,8 kg i vikt. I Östeuropa ca 9 kg.
Utbredning:
Österut genom Sibirien till Lena. Söderut till Medelhavet inkl Sardinien och Sicilien, östra Jugoslavien och Grekland, norra Turkiet, Georgien, norra Iran, Kazakhstan och Mongoliet. I Europa mångenstädes inplanterad, bl a i finska sjöar och havsvatten. Införd till Åland.
Förekomst i Sverige:
Sutarens spontana utbredning synes omfatta Skåne, västra Blekinge, södra och östra Småland, Öland, Gotland, Göta älv, Vänerns vattensystem i Västergötland, Dalsland (möjligen inplanterad) och Värmland; Östergötland, Södermanland och Uppland (med Mälaren) bl.a sjön Skogsviken som ligger några km utanför Norrtälje. Sjön har en mycket liten förbindelse med Östersjön genom Hattsundet., östra skärgårdsområdena och södra Dalarna. Artens förekomst norr om Dalälven rör sig troligen om inplanteringar.
Sutaren är de näringsrika sjöarnas fisk, men den finns även i lugnt rinnande vattendrag. Vegetationsrika, rätt grunda sjöar, gölar och åar med gyttjig botten och hög temperatur är dess hem. Den lever också i bräckvatten i Östersjön och går på kontinenten upp i bergen till ca 1.600 m ö h. Sutaren döljer sig nere vid botten bland det grumliga vattnets växter, där den huvudsakligen under natten i smärre sällskap och med loja rörelser söker sin näring. Ibland kan den gå i ytvattnet, över vilket den kan göra smärre hopp under jakten. Vintern tillbringar den i dvalliknande tillstånd nere i dyn. Sutaren är förvånansvärt härdig, tolererande både låga syrehalter och höga vattentemperaturer. Den överlever länge efter att ha tagits ur vattnet.
Sutaren livnär sig av maskar, mollusker, kräftdjur och insekter, särskilt mygglarver, varvid även växtämnen slinker med. Ibland jagar den yngel och småfisk.
Sportfiske:
Sutaren är mycket populär bland specimenmetare och kan vara svårflörtad. Beten som mask och majs samt partikelbeten av olika slag fungerar i allmänhet bra. Mäskning är oftast en förutsättning för lyckat fiske.
Svensk sportfiskerekord:
5,46 kg, Antorpa sjö i Halland av Rickard Linderot, Svedala på bottenmete med "pop-up boilie". 2006-06-09
Källa: fiskbasen.se
Sutarvatten i Floda-Björbo Fiskevårdsområde
Se även förekomst i Gagnef-Mockfjärds Fvo
|
Sutarvatten i Gagnef-Mockfjärds Fiskevårdsområde
|